Biskopens skosnöre: fångat i flykten

Johannes Rudbeckius har stått utanför kyrkporten i 100 år och aldrig knutit skosnöret.

Han är en av det svenska 1600-talets bjässar. Ordning och reda, disciplin. Och en djup förvissning om bildningens roll i stormaktsriket Sverige. Han skriver själv 1604:

”De som icke bli fostrade i skolor utan på gatan, i hemmet, på krogen, i hovet eller annorstädes blickar med förakt ner på sina medmänniskor eller företar sig allt vad till lusten lockar dem.”

Johannes Rudbeckius

Under 1600-talet är Sverige stormakt och det ska märkas både ute på slagfältet och i lärosalen. Där han i dag står staty är på en plats som under hans egen livstid är en treklang av bildningsanda och andlighet: kyrka, skola och bibliotek. Millesskulpturen låter Rudbeckius speja ovan nocken på Biskopsgården, liksom för att se vad som är på väg. Han är en lärdomsgigant som aldrig slår sig till ro.

"Himlen och solen, ingenting sämre följer jag"

Att fånga Johannes Rudbeckius i steget är enda sättet att ge honom gestalt: professor i matematik vid 24 års ålder, biskop i Västerås 1619–1646. Han gifter sig med Malin Hising 1620, tre år senare grundar han Sveriges första lärosäte i sitt slag. Nio år senare, 1632, är det dags för ännu ett genombrott: ett pathenagogium, flickskola.

Men att knyta ett skosnöre, vem hinner tänka på sådant när plikten kallar? Som om han trots gjuten i brons väntar på att skynda i väg, ängeln på axeln och allt. På den gyllene stjärnans ena sida står översatt från latinet: ”Himlen och solen, ingenting sämre följer jag.” Ett motto för Johannes Rudbeckius, en naturkraft bland andra.

Rudbeckianska gymnasiet

Den som i dag vandrar från sockeln till Rudbeckiusskulpturen mot korsningen Biskopsgatan-Östra Kyrkogatan har täckt in hela området för Sveriges första gymnasium. Muren för proban, skolfängelset, gick inpå knuten till skolbyggnaden. Muren är kvar, men skolbyggnaden riven sedan 1854.

År 1619 finns en skola i Västerås med tre lärare. Rudbeckius skapar utifrån detta ett collegium sapientiae, vishetens kollegium. Det är gymnasiet med språk, filosofi, historia och naturvetenskapliga ämnen. 1623 år man i gång.

Tre år senare, 1626, får kollegiet tillskott i personalstyrkan med en vildbase till lektor i etik och politik, snart ett riksnamn – Georg Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader.

Stiernhielm är liksom Rudbeckius knappast någon som låter någon, undantagsvis himlen och solen, styra vägen. Lärartjänsten för Stiernhielm del är kort, en månad bara, innan han i september 1626 fortsätter mot Stockholm.

Rudbeckius fortsätter, hemmavid och uti socknarna. Resor, resor, resor... Folkbokföring. Upprustning. När han själv inte finns på plats sköter hustrun Malin den dagliga verksamheten med kyrka, skola och bibliotek.

100 år gammal staty

Statyn av en koloss, fångad i flykten. På språng, på resa. Ständigt samma framfart. Skosnören upplöst i brådskan, som han ser ut sedan invigningen den 14 juni 1923 och skulpturen tack vare ett initiativ från Arosbröderna, Rudbeckianska gymnasiets skolförening.

En koloss på podiet, som stod han själv i katedern. Vid kyrkporten, stadig mot allsköns brisar och vindar genom snart 100 år. Stöpt i brons sedan han själv lämnat jordelivet i så kallad stenpassion, det vill säga njur- eller gallsten, den 8 augusti 1646.